Hej!
Klockan är halv fyra på natten och jag behöver skriva av mig. Mina kompisar fortsätter förmodligen festen hemma hos Alfo som fyller år idag. Själv ligger jag i min säng, tittar i taket och funderar.
     Kvällen började bra. Alfo fyllde år och vi firade den hemma hos henne. Hennes mamma hade gjort empanadas och vi hade det trevligt. Detta varade ända tills min värdmamma ringde till min värdsyster och berättade att min värdmorfar var inlagd på sjukhus, att han hade fått något hon liknade en stroke och att tillståndet var allvarligt.
     Jag har inte träffat mina nya värdmordar så speciellt många gånger. Många av er vet förmodligen att jag bytt familj, men för er som inte vet vill jag bara säga: det är en lång historia. Min gamla värdfamilj hade ganska grova ekonomiska problem, vilka gjorde att de inte kunde fortsätta som värdfamilj. Eftersom min organisation inte hittade någon familj till mig här i San Francisco, hade jag varit tvungen att flytta till Córdoba, tre timmar härifrån. Som tur var, erbjöd en kompis en plats i sitt hem, och jag flyttade hem till henne.
     Nu bor jag hemma hos familjen Pujol, och jag känner mig superbekväm här. De behandlar mig väldigt bra och jag kunde inte komma bättre överens med Ariela (min värdsyster).
    Det som hände ikväll är svårt att förklara för någon som aldrig varit med om det. Det började med att min värdmorfar är sjuk, vilket fick en av mina bästa kompisar här i Argentina att bli väldigt ledsen, eftersom hennes morfar dog för mindre än en vecka sedan. Detta fick mig att tänka på min egen morfar. När han dog kände jag mest lättnad, eftersom jag visste hur mycket han lidit och att han var på en bättre plats. Jag blev inte ens speciellt ledsen, för det var så väntat att jag redan hade sörjt. Det är först nu jag egentligen inser hur mycket jag saknar min morfar. Jag saknar hans konstiga uttal på helt vanliga svenska ord, hans galna humor och hans godhet. Jag saknar att prata med honom, att leka med honom och att krama honom tills jag inte orkar hålla om honom mer. Jag saknar honom helt enkelt, för han var en sådan person som verkligen förbättrar världen. Nej, han var inte forskare och han hade inte kunnat finna botemedlet mot Cancer, men han var en glädjespridare och han fick oss att må bra. Han var speciell, och varje gång jag tänker på honom frågar jag mig själv: Varför njöt du inte medan han levde? Jag antar att man inte inser vad man har innan man förlorar det.
     När min gamla värdsyster såg att jag var ledsen bad hon om att få prata med mig. VI gick iväg en bit och började prata. Vi pratade om allt från himmel och jord, och vi båda började gråta för att vi saknar varandra så hemskt mycket. Ja, jag känner mig superbekväm i min nya familj och jag kommer otroligt bra överens med min värdsyster, men med Emi hade jag ett band som inte är lätt att bryta. Hon lärde mig vad Argentina är. Hon lärde mig spanska, hon förklarade alla konstiga normer och hon förklarade hur deras sätt att leva fungerar. Om det inte hade varit för henne, hade jag inte haft samma fantastiska utbytesår, och jag är henne evigt tacksam för allt hon har gett mig.
     Pratstunden med henne fick mig att inse hur mycket jag saknar henne, min gamla värdmamma och Coti (min andra ex-värdsyster). Jag vet att den relationen vi hade aldrig kommer bli den samma igen, och ibland gör det ont, för de betydde så mycket för mig. De var min andra familj, Det är svårt att föreställa sig innan man själv gått igenom det, men det gör ont att skiljas från dem du håller kär, även om du inte känt dem speciellt länge.
      Jag tycker i allmänhet att just den här perioden av utbytesåret är ganska jobbig. Det är så kort tid kvar, och jag börjar få panik inför att skiljas från mina nya vänner. De är vänner som jag hade önskat att jag kunde få behålla livet ut, men som jag vet att jag inte kommer kunna hålla kontakten med på ett bra sätt efter min hemfärd. Samtidigt vill jag så innerligt åka hem, för jag saknar Sverige, min familj och mina vänner något alldeles otroligt mycket. Det är någon slags skräckblandad förtjusning skulle man kunna säga, och i vissa stunder blir det jobbigt. Det är bara två och en halv månad kvar tills jag återgår till det svenska liv jag hade innan, men kommer jag verkligen ihåg hur man lever det? Hur hälsar man i Sverige? Där finns det inte tal om några kindpussar, människor skulle snarare känna sig väldigt obekväma om någon lutade sig fram och gav dem en puss på högra kinden. Här är det något jag gör varje dag. Det spelar ingen roll om jag känt personen sen första dagen här i Argentina eller om det är första gången jag träffar den, kindpussen är given. Hur ska jag göra i Sverige när jag inte längre kan använda denna väldigt användbara gest? Skaka hand?
     Som ni förstår är förvirringen ganska total. Det känns som om jag ska åka på ett till utbytesår, för jag är nu en argentinsk tjej som ska flytta till Sverige. Jag kommer ytterligare än gång få anpassa mig till en ny kultur. Jag medger att det förmodligen kommer gå lättare den här gången, men i början lär det bli en chock.
     Om man bortser från tankekaoset som just infunnit sig i mitt huvud mår jag riktigt bra. Jag går till skolan, träffar kompisar, går på gym, festar och har det allmänt otroligt bra. Att livet leker skulle man väl kunna säga. Trots några missöden blev mitt utbytesår bättre än vad jag kunde föreställa mig, och jag är så tacksam över att ha fått gjort det.
     Nu släcker jag lampan och säger godnatt. Peace.  

Världens vackraste plats - Bariloche 

Promenerandes på glaciären Perito Moreno 

Valsafari 

Hejsan! 

     Allt väl med er? Själv mår jag fint. Här i Argentina rullar dagarna på i sakta mak. Sommarlovet går mot sitt slut, och snart börjar skolan igen. Jag tycker, handen på hjärtat, att det ska bli ganska skönt. Det ska bli skönt att ha ett måste på dagarna. Just nu har jag så mycket fritid att jag blir stressad. Det kanske låter konstigt, men det är faktiskt sant. Det finns inte något att göra i San Francisco, så det blir nästan ett helttidsjobb att fylla dagarna. Trots detta blir det samma sak varje dag. Hem till en vän, hänga i poolen, dricka juice och ta det lugnt. Jag medger att det är skönt att leva såhär, men rastlös som jag är blir jag så uttråkad. Jag behöver något konkret att göra. Ja, det ska verkligen bli skönt att börja skolan igen. Dock kommer jag inte befinna mig speciellt mycket i skolan har jag en känsla av. Mestadels av terminen kommer nog spenderas på resande fot. Om allt blir som planerat åker jag och min finska kompis Rebecka till Uruguay i mars. I april bär det förmodligen av mot vattenfallen i norr och Brasilien, och i maj hoppas jag på en resa till Peru. Vi får se hur allt slutar, men förhoppningsvis såhär.  

     Sedan jag skrev senast har det hänt en del saker. Jag har bland annat åkt till San Juan, där jag hade ett par riktigt trevliga dagar. Tillsammans med Andrea åkte jag för att hälsa på Jesper, och jag fick lära känna hans härliga familj och trevliga kompisar. Det var väldigt roligt. Vi åkte upp i bergen för att se soluppgången, åkte på utflykt i de vackra omgivningarna och spelade en väldans massa volleyboll. 

     Idag ska jag åka hem till en kompis. Vi ska hänga i poolen, dricka juice och ta det lugnt. Det ska bli småtrevligt och lite halvtråkigt. Jag skriver mer när det händer något.  

    Ville bara flika in att alla dagar inte är solskensdagar. Ibland är det svårt, trots att det har gått snart sju månader. Ibland längtar jag till Sverige så att det gör ont. Bokstavligt talat ont. Då försöker jag tänka på hur stolt jag är över mig själv. Ju längre jag är här, ju mer inser jag hur stort det jag gjort är. Jag har som 16-åring farit till andra sidan jorden utan att känna en enda människa. Nu, sju månader senare, har jag en väldans massa vänner över hela Argentina. Jag klarar mig ensam i detta enorma land, och jag är självständig på ett sätt jag aldrig varit innan. Det känns otroligt. 

Hola!
     Allt bra där hemma i Sverige? Jag tänkte bara berätta om vad som hände igår när kom en rejäl storm hit till Córdoba.
     Vid tolv hade jag bestämt träff med Andrea inne i stan. När jag klev utanför dörren kände jag hur en vägg av värme slog mig, men jag tänkte inte mer på. Det händer trots allt ibland att temperaturen passerar 45 grader här i Argentina.
     Andrea och jag bestämde oss för att gå och dricka en cola i Córdobas största shoppingcenter. Där satt vi ett tag, och all air-condition raderade tankarna på den tryckande värmen som rådde utomhus.
     Någon timma senare bestämde vi oss för att lämna Patio Olmos (shoppingcentret) och kika lite i småbutikerna runt omkring. När vi steg ut var det nästan så att vi ångrade oss - det gick inte att andas, så varmt var det. Jag vet att många av er tänker att jag inte borde klaga, att jag borde vara tacksam för värmen, men jag tror inte de kan föreställa sig den sorts värme som finns i Argentina. Jag har varit på många solsemestrar, men aldrig varit med om något liknande. Eller kanske har jag det, men aldrig riktigt reflekterat över det eftersom jag spenderat hela dagarna på någon strand. När man ska försöka leva ett vardagsliv i värmen är det inte så kul längre. Är det kallt ute kan man alltid ta på sig, men är det varmt (och dessutom så in i helvete fuktigt) finns det inget att göra.
     Vid tre skulle vi möta tyskorna Luise, Charlotte och Janne, och när vi återigen promenerade mot Patio Olmos såg vi de svarta molnen som prydde himlen. De blev fler och fler, och när vi var framme var hela himlen full.
     Vi satte oss på Burger King. Både jag och Andrea var hungriga och vi beställde in varsin hamburgare, medan tyskorna var nöjde med varsin läsk. Medan vi satt där och pratade såg vi hur det började regna utanför. Vi insåg alla att det skulle komma en storm, och begav oss därför mot utgången. När vi gick ut på den takbeklädda trappan var stormen redan här. Jag insåg att det bara skulle bli värre, och gav mig ut för att hitta en taxi. Just när jag sprang ut på gatan började det hagla. Isbitar stora som golfbollar trillade från himlen. Jag fick en i huvudet och en på nyckelbenet (det ömmar fortfarande, stackars mig haha), och insåg att jag inte skulle kunna hitta en taxi. Jag sprang in under närmsta tak medan det bara blev värre och värre. Jag bestämde mig för att återvända till Patio Olmos. Det var inte så kul att stå där under taket ensam, mina vänner befann sig ju fortfarande inne i el Olmos, så jag sprang tillbaka. Dyngsur gick jag till Mac Donalds där jag hittade Andrea. Vi köpte oss varsin glass och väntade ut stormen.
     Någon timma senare regnet lugnat sig och vi vågade oss ut igen. Vi försökte hitta en taxi, men det var omöjligt. På alla de stora gatorna hade de fallit träd, och det låg grenar och stora stammar överallt. En bil stod med krossad ruta och en affär hade fått sitt skyltfönster krossat. I Córdobas stora park hade nästan vartenda träd fallit. Två personer hade till och med dött, och allt detta hände på bara någon timma. 
     Vi bestämde oss trots detta för att gå hem, vilket visade sig vara en rätt dålig idé. Vi var nästan framme vid mitt hus när en flod uppenbarade sig framför oss. Det var vatten överallt. Hela gatorna var fulla, och bilarna som försökte köra igenom hade vatten ända upp till dörrhantagen. Vi blickade ut över gatan vi var tvugna att korsa, och eftersom vi båda två redan var blöta bestämde vi oss för att det inte spelade någon roll. När jag stoppade ner foten i vattnet höll jag på att ramla. Vattnet var otroligt strömt och nådde upp till knät. Skrattandes korsade vi gatan, det var ganska kul ändå, och gick hem till mig. Där hade strömmen gått och internetet fungerade inte det heller. Nu har det kommit tillbaka. Skönt. 

Hajsan! 

     Blogginlägget igår gav mig mersmak och plötsligt och galet oväntat fick jag lust till att göra ytterligare ett inlägg. Har dock ingen aning om vad jag ska skriva, men kan väl göra som de klassiska bloggerskorna och berätta lite om min dag.  

     Jag klev ur sängen klockan tolv. Vid halv två kom Isabella (en tysk tjej som bor i samma tillfälliga värdfamilj som jag) upp till mitt rum och frågade om jag ville med till stan för att käka. Det ville jag givetvis, och tillsammans med brasilienskan Bruna tog vi bussen in till Córdobas centrum. Vi hamnade på restauranggen Mandarina där vi alla tre beställde varsin pasta. Efter att ha ätit Milanesas (argentinsk schnitzel) varje dag i två veckor satt en pasta med pesto och valnötter riktigt fint. Efter våra goda pastor var vi riktigt mätta och bestämde oss för att promenera hem. Den idén skrotade vi dock när vi klev utanför dörren - herregud va varmt det var ute - och istället vinkade vi in första bästa taxi.  

     Igår var jag som sagt i de argentinska bergen och red. Det var tillsammans med Isabella jag fick idén och jag måste medge att det var en förbannat bra idé. Klockan nio på morgonen gick bilen mot en liten by mitt i Córdobas bergskedja. Efter lite mate var det dags för att börja rida. Först tyckte jag att det mest bara var obehagligt där uppe, men efter några minuter vande jag mig och började riktigt njuta av att sitta på hästryggen.  

     Vi började promenera längs stigarna som slingar bergen. Det var otroligt vackert, och jag hade superkul. När vi tillslut började gå på landsvägar tyckte jag det var dags att börja springa lite med hästen.  

Jag trodde inte att jag skulle tycka att det var så roligt att rida, men det var faktiskt en ganska häftig upplevelse när det stora djuret gjorde som jag ville. Dock är hästar fortfarande djur, och det gäller att ha respekt för dem. Den brasilienska tjejen Bruna är lite smått tankspridd, och släppte för en sekund tyglarna för att rätta till hatten. Inte så smart. När hästen såg tyglarna på marken började den springa. Bruna, men händerna i full fart fixande uppe på huvudet, ramlade självklart av nära hästan tog fart. I fosterställning dunsade hon i marken med ryggen först. Tack och lov skadade hon sig inte, men det såg inte så trevligt ut.  

     När jag kom hem for jag in till stan för att möta världens bästa Andrea. Vi promenerade ett par kvarter innan vi satte oss på Alfonsina, mitt favoritcafé här i Córdoba. Vi beställde in det mest argentinska som finns - mate, hemlagat bröd, marmelad och smör, och började snacka. Under de följande fyra timmarna var vi inte tysta en enda sekund, och när hela termosen var tömd tog vi en taxi hem till henne. Där tittade vi på något avsnitt av Top Model innan jag vid ett-tiden åkte hem till mig.  

     Juste, jag hade ju lovat att berätta om mitt besök på Córdobas enda gay-disco. För ett tag sedan bodde även Alex från USA här i vår familj, och han var homosexuell. Han ville självklart besöka Zen, gay-discot, och vi tjejer var mer än villiga att göra honom sällskap. Så tillsammans med Alex, Isabella, Bruna, Rodrigo, Cecilia och fem tyska tjejer for jag till discot. Jag måste medge att jag hade riktigt roligt. Vi var nio heterosexuella tjejer bland alla odefinierbara sexualiteter som fanns där inne, och vi hade skitkul. Jag tror alla heterosexuella människor borde gå på gayklubb ibland. Där kan man fåna sig hur mycket man vill. I slutändan spelar det liksom ingen roll.  

     Nu har jag nog inget mer att säga, bara hejdå. Jag älskar Argentina.  

Hej! 

     Oj, nu var det ett väldans tag sedan jag bloggade. Efter att min mamma tjatat hål i huvudet på mig insåg jag dock att min blogg behövde ytterligare uppdatering. Hade jag fortsatt på samma bana hade jag inte kunnat beskriva min blogg som en resedagbok om mitt år här i Argentina, utan snarare en resedagbok om mina första månader i detta stora land. En resedagbok om den tid då bloggen fortfarande intresserade mig det minsta...
     Vart ska jag börja? Under de två bloggfria månaderna har det hänt en väldans massa grejer. Jag har bland annat ridit i de argentinska bergen, gått på gay-klubb med nya internationella vänner, spenderat några dagar i Córdoba Capital, besökt huset där Che Guevara växte upp och ätit sushi. Det sistnämnda fyllde mig av en lycka större än den de flesta barn känner på julafton. Efter att inte ha ätit sushi på 6 månader måste jag erkänna att det var en rent utsagt sagolik känsla att stoppa den råa  fiskbiten i munnen. Tänk att något som låter så äckligt kan smaka så otroligt gott! OBS. Tänkte bara passa på att varna er mina vänner (nu när vi ändå är i den kulinariska världen och roar oss) - tjurtestiklar låter inte gott, och det är det inte heller. Om ni vill undvika otrevliga spyinidenter undviker ni dessa delar av tjuren.  

     Såhär i farten höll jag nästan på att glömma att jag faktiskt firat jul och nyår också. Jag föredrar helt klart julen i Sverige, medan nyår håller snäppet högre klass här i Argentina.
     Min julafton här i Argentina började klockan halv fyra på eftermiddagen. Då vaknade jag efter att ha varit ute till klockan sju natten innan. Tillsammans med min syster Emilia for jag till en vän, Abril. Eftersom Abrils mamma har en egen frisörsallong spenderade vi eftermiddagen där, då vi alla ville bli fina inför kvällen. Borstade och fina åkte vi hemmåt, där familjen väntade. Tillsammans med min värdmammas bror och hans familj åt vi julmiddagen, vilken bestod av en stor grillad gris. Jag är inte speciellt förtjust i den argentinska maten, och högg därför in i det svenskaste som fanns på bordet - mormorns tonfiskröra. 
     Efter att ha ätit i någon timme var det dags för presentutdelning. Direkt efter att alla presenter öppnats for vi tre systrar upp på rummet - det var utgång som gällde. För de argentinska ungdomarna är juldagen årets största fest, vilket för mig till en början var något otroligt konstigt. Jul för oss svenskar är liksom Kalle Anka och risgrynsgröt, inte RedBull-Vodka och David Guetta. Jag hade trots min aningen skeptiska attityd hade jag en riktigt rolig kväll/natt/morgon/dag, och kom tillsammans med Emi hem klockan fyra dagen efter. Ur discot haltade vi klockan nio, efter fyra timmar av rent dansande. Efter detta var det Asado (argentinsk barbeque) hemma hos en vän, följt av poolhäng innan sömnen blev allt för påtaglig.  

     Nyår spenderades på liknande sätt. Enda skillnaden var att min värdpappa bjudit in alla sina fyra systrar, deras män och deras barn för att passera högtiden hemma hos oss i San Francisco. Efter att en okänd kusin även bjudit in sig själv var vi circa 30 personer i vårt inte allt för stora hus. Detta blev en allt för stor stress för min värdmamma, som efter 2 dagar i röran sprang gråtandes till toaletten när en av systrarna frågade om de fick stanna en natt till. Detta kan verka overkligt, nästan som taget ur en film, men nej, det är faktiskt bara Argentina. Här flödar känslorna lika kraftigt som hormonerna i en tonårspojke. 
     Efter nyår rullade tiden i sakta mak. Dagarna spenderades oftast i någon pool, då temperaturen sällan ligger under 35 grader här på dagarna. Även om detta kan låta skönt föredrar jag Sverige milda somrar, där man faktiskt kan gå ut under lunchtimmarna utan att brinna upp. 

     För någon vecka sedan åkte min värdfamilj till Brasilien. Jag kunde tyvärr inte följa med, och fick därför stanna i en annan familj i Córdoba Capital. Jag måste säga att detta varit en semester för mig också. Jag har haft otroligt kul, lärt känna en mängd människor och fått försmak på hur livet som studerande i en storstad kan vara. Det är här jag gått på gay-disco (vidare förklaring kommer), ätit sushi och ridit i de argentinska bergen. Red gjorde jag faktiskt idag närmare bestämt. Jag hade aldrig tidigare ridit och var lite smått rädd för de stora djuren. Det gick dock superbra och jag fick fin kontakt med hästen. Efter en timma i sadeln kunde jag till och med börja springa lite. Det var riktigt roligt, och otroligt vackert. Argentina är något helt fantastiskt.  

     Nu är klockan snart tre på natten och mina ögonlock kan snart inte hålla sig öppna längre. Jag säger godnatt och lovar att jag inom den närmsta framtiden kommer uppdatera mer. Puss och Kram.  

Hejsan!
    Det har varit lite torka här på bloggfronten på senaste tiden. Detta är dock förståligt, då jag de senaste veckorna befunnit mig på resande fot. Tillsammans med företaget jag reser med här i Argentina for jag och 26 andra utbytesstudenter till Patagonien, Argentinas södra del. Jag kan utan tvekan säga att resan blev den absolut bästa i mitt liv. Platserna jag fick se, människorna jag fick lära känna och all glädje som bara forsade genom min kropp gjorde de två veckorna helt fantastiska. Trots ett antal missöden, en infektion i örat och långa bussresor (vi spenderade fyra nätter i bussen) var resan bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.
     Den 18:e november lämnade jag tillsammans med 3 andra ressugna ungdomar från San Francisco. Vårt första mål var Córdoba. Väl där väntade vi några timmar innan bussen som skulle ta oss till landets södra delar avgick. Vi åkte mot Rio Cuarto där vi hämtade upp ytterligare en utbytis, sedan åkte vi raka vägen mot nästa destination - Puerto Madryn, Chubut. Vi spenderade en natt på bussen, och på morgonen anlände vi till den vackra kuststaden. I Madryn stannade vi i två dagar, dock befann vi oss inte speciellt mycket inne i staden. Vi åkte ut till den lilla byn Puerto Piramide där en båt väntade på oss. Valsafari stod på schemat. Det var utan tvekan något av de häftigaste jag någonsin varit med om. Känslan av att ha en sådan enorm varelse så pass nära att du faktiskt skulle kunna ta på den, det är enormt mäktigt, helt otroligt. Det går inte att beskriva med ord, det måste upplevas. Efter denna makalösa upplevelse for vi för att titta på pingviner, sälar och sjölejon. Även om det inte riktigt kunde mäta valarna så var även detta något alldeles extra.
      Efter Puerto Madryn var det byn Calafate som stod på programmet. Calafate är en lite by belägen vid foten av Anderna. I Calafate sov vi tre nätter, och det var där den bästa tiden av resan spenderades. Vi bodde i små hus, det var som att bo i ett kollektiv. Alla kom och gick som de ville i varandras stugor. Det var som ett enda stort hem Barna i Bullerbyn där alla springer omkring och hälsar på alla konstant. Det var riktigt mysigt.
     Syftet med stoppet i Calafate var vårt besök till glaciären Perito Moreno. Det var den coolaste platsen jag varit på i hela mitt liv. Jag måste låta som en papegoja så som jag upprepar mig, men jag tror inte det är möjligt att föreställa sig denna plats om man inte varit där. Föreställ er en tio meter hög isklump som breder ut sig framför dig. Trots att jag sett det kan jag fortfarande inte tro det, det är liksom ofattbart. Att dessutom få promenera uppe på glaciären, det är bara galenskap. Det var så otroligt mäktigt att spatsera omkring där uppe, omringad av Andernas höga toppar. Det är obeskrivligt, så jag tänker inte ens ge mig in på att försöka.
     Efter besöket i Calafate for vi mot Esquel. Esquel är en liten mysig by som egentligen enbart fungerade som ett stopp på vägen. Även här lyckades vi njuta då vi for på picnik i bergen. Det var riktigt trevligt. Vi hade bakat hemmagjorda chokladbollar vilka vi tog med oss på utflykten, och under en sten stannade vi i ett antal timmar innan vi promenerade därifrån.  

     Efter Esquel åkte vi mot resans slutliga destination – Bariloche. På bussen bestämde vi oss för att göra ett stopp i hippiebyn El Bolsón. Det var ett skönt ställe alltså. Höjdpunkten var dock reseledaren Lauras kommentar när jag och min svenska vän Andrea gick ur bussen. Hon tittade på oss innan hon viskade i mitt öra ”Var försiktiga ni två”. När vi sedan kom tillbaka närmade hon sig och tittade oss djupt in i ögonen och sniffade. ”Varför gör du sådär?”, frågade jag henne. ”Jo, för ni två är de lurigaste” blev svaret. Det tyckte jag var ganska underhållande. Laura, Laura. Jag kan riktigt sakna henne. Hon blev som en riktigt fin vän under de två veckorna.
 På en timma hann jag se tre personer som rökte marijuana, en kvinna med en stor tuss dread-locks i handen och en mängd hantverk. Efter detta vart vi mätta på hippiekulturen och fortsatte mot Bariloche.
     Bariloche är en stad vid en sjö inklämd mellan snöklädda bergstoppar och fantastisk natur. Det var den vackraste platsen jag varit på i hela mitt liv. Många av er som läser detta nu har säkerligen sätt min profilbild på facebook, och ni förstår då hur otroligt vackert det var. Det var som att befinna sig i en film. Vattnet var så där skrämmande blått, liksom himmelen. Växterna var nästan onaturligt gröna och ramades in av de snöklädda bergen. Det var så otroligt vackert att det var helt galet. Argentina slutar aldrig att förvåna.
     Efter tre nätter i Bariloche gick resan hemåt. Vi spenderade ännu en natt på bussen, innan vi slutligen var framme i Córdoba. Efter några timmar gick bussen mot San Francisco där min syster Emilia väntade på mig. Jag hade saknat min värdfamilj, så det var faktiskt ganska skönt att komma hem. Dock var det tråkigt att lämna alla vänner, då gruppen på två veckor hade blivit som en enda stor familj. Hoppas vi alla ses igen när nästa resa till norr går av i Maj.
     Tack mamma och pappa för att jag fick göra denna resa. Har man inte sett Patagonien har man inte sett Argentina.
     Helgen efter for jag tillsammans med familjen till Córdoba där min värdpappas släkt bor. Jag var helt avliden efter två veckor utan sömn, så tillsammans med min syster Coti somnade jag i vår kusins säng. Det var härligt, jag behövde verkligen återhämta mig.
     Nu är det torsdag. Idag kommer två kompisar hit och sover här. På onsdag nästa vecka åker jag till Córdoba med några kompisar. Vi ska gå och äta sushi, jösses vad jag ser fram emot det. Hoppas sushin är lika god här som den är hemma. På fredagen kommer min värdfamilj till Córdoba, och på lördagen är mina argentinska farföräldrars 50-åriga bröllopsdag, så då blir det kalas. Det ska bli roligt. Jag är i allmänhet tillfreds med tillvaron just nu. Igår började mitt tre månader långa sommarlov, och det känns allt annat än jobbigt. Det känns snarare superbra.        

Oj, nu var det visst ett tag sedan jag var här och skrev sedan. Kan ju inte säga att jag blir säkert pepp på att skriva med er som läsare. Mina vänner, nu gäller det att ni börjar kommentera. Det är alltid lika roligt att få höra vad ni gör i Sverige, hur vårt land mår och framförallt hur ni mår. Tryck ett antal gånger på tangentbordet, så har du en liten kommentar att fästa i mitt kommentarsfält. Det är inte svårare än så, jag lovar.  

     Nu undrar ni säkert vad som har hänt här i Argentina sedan jag senast skrev. Inte så mycket kan jag inte påstå, mer än att jag för varje dag börjar trivas bättre. I början var det väldigt svårt, dels det nya språket men även den nya kulturen och framförallt de nya människorna. Nu, efter tre månader, börjar jag för första gången känna mig riktigt bekväm här. Det är en sådan lättnad så ni kan inte ana. När jag tänker efter är det något ganska stort jag gjort. Jag har som 16-åring flyttat till ett nytt land utan att känna en enda människa. Jag har skaffat mig ett nytt nätverk med många riktigt fina vänner. Jag har lärt mig förstå en ny kultur och lärt känna en ny stad. Jag är fruktansvärt stolt över mig själv. Jag kom över den där perioden när allt det nya plötsligt blev vardag och det gällde att börja leva på riktigt. Det var inte lätt, men det har utvecklat mig något otroligt.
     Jag har börjat spinning och en målerikurs.  Det är riktigt kul att ha något att göra på dagarna. I början hängde jag mycket utomhus i olika kiosker, något som gjorde mig så fruktansvärt uttråkad. Nu har jag skaffat mig lite sysselsättning, vilket är bra för både kropp och själ. 
     Annars då? Vad har jag gjort dessa två veckor som bloggen legat lika stilla som utvecklingen av sicilianska broar. Jag har hållt mig här i San Francisco. Jag har gått till skolan, gått ut och haft det bra. Jag har även haft ett par mindre diskussioner med min värdpappa och mitt första bråk med min värdmamma, vilket inte var lika kul. Det med min värdpappa började med att vi började prata om Afghanistan, och jag råkade nämna tallibanerna. Han menade på att tallibanerna har rätt att göra det de gör, att kvinnorna borde bete sig och följa den religion som landet har. Jag försökte tappert förklara för honom att tallibanerna är en minoritet, och att kvinnorna (och männen med för den delen) som de skadar inte nödvändigtvis är extremistiska muslimer. Han påstod nämligen att så länge man följer en religion så har man rätt att göra vad man vill, då det är din religion som säger åt dig att göra det. Jag är inte riktigt enig om den saken, vilket skapade en vild diskussion. Problemet med min värdpappa, och argentinarna i allmänhet, är att man inte kan diskutera med honom utan att han blir förbannad, vilket för mig är oerhört frustrerande. Jag älskar att diskutera alla möjliga ämnen, men i detta land kan det ibland vara svårt, då de allt för ofta börja skrika vid meningsskiljaktigheter. Jag kan nämna ytterligare ett exempel på detta faktum. Detta utspelade sig idag, i vår skola. På religionskunskapen började vi prata om abort, då de ska legalisera detta här i Argentina. Min skola är en religiös skola, och nästan alla är emot fri abort. De började diskutera det faktum att folk i framtiden kommer kunna välja om de vill bli föräldrar eller inte, och det blev en diskussion utan dess like. Folk skrek, ställde sig upp, gestikulerade och svor för att uttrycka sin åsikt. Jag antar att de är lite mer hetsiga än oss nordbor. Jag är till exempel väldigt emot det projekt de ska börja med på religionen, men inte gapar jag som en stucken gris för det. De ska göra affischer som de sedan ska sätta upp i hela San Francisco, med budskapet om att de som gör abort är mördare. Detta är väldigt naivt och otroligt respektlöst, och det är inte något som jag tänker delta i. Jag tänker hålla munnen stängd (för ovanlighetens skull), men jag tänker inte delta i denna diskriminering. 
     Bråket med min värdmamma var ett stort missförstånd som blåstes upp och skapade ett ganska stort bråk. Dagen efter vi först hade bråkat var hon fortfarande sur, vilket jag inte förstod då jag trodde vi rett ut allting, men det hade vi tydligen inte. Vi satte oss ner och redde ut allting, vilket i slutändan förde oss närmre varandra. Hon är allt bra, min värdmamma. 
     En annan person som är så där äckligt bra är min värdmormor. Jag bara älskar att åka hem till henne, fika en liten stund och prata. Vanligtvis befinner sig även andra släktingar där, och det är kul att lära känna mig argentinska släkt. De är så fina människor, varenda en av dem.  

     Nu ska jag dra mig ifrån datorn. Idag åker jag till Córdoba, till min ena syster som studerar där. I Córdoba sover jag över natten, och imorgon åker jag till min svenska vän Andrea i Dean Funes. Puss